Rarely is anything of real substance written on Twitter. There are some distinctive exceptions however, one of them being Alain de Botton:
“The only people we can still believe are normal are those we don’t know very well.”
“We work to receive the respect of people we don’t especially like.”
“Addiction to ‘news’ becomes a substitute for much-needed reform in one’s own life.”
“Social climbers often unfairly castigated for cynicism, yet such is their love of power, they genuinely fall in love with their new friends.”
“The media mercilessly bullies those unfortunate enough to have been caught fulfilling fantasies we share.”
“There are meetings which, when cancelled at the last minute, give one an ecstatic feeling of having cheated death for a little longer.”
“The call from the tabloid newspaper as much a herald of trouble as the ring at the door from the secret service in Communist eras.”
“The most time-consuming arguments are always those sparked by the impatient retort that life is too short to discuss this sort of thing.”
“We’d probably work a lot less hard if we could be sure of being liked without any worldly achievements to our names.”
Am reading “The Journal of Joyce Carol Oates”, or perhaps more correctly: “I am allowing myself to be devoured by…” The luxury of such an experience. True luxury that is. A quote from her March 22, 1978 entry:
How quickly, how placidly, how invisibly the truly significant events in our life take place…. Which is why we continually misjudge one another. Which is why we haven’t a clue as to the inner (and most meaningful) nature of another person.
En opera i verklighetens nu, på Malmös stora teaterscen, eller från the Met i NYC på bioskärmen? På plats i Malmö, en föreställning med utmärkta solister från Europas alla hörn, en kritikerrosad produktion, en lättsam, ja till och med humoristisk, handling. Och ändå: En halvfull salong. Det är smärtsamt. På bio från NYC, föreställningar i absolut världsklass, med eminenta solister, till halva priset jämfört med verkligheten i den lokala staden. En mer nära upplevelse än man först kan tycka. Och då: Slutsålt i ett halvår framöver. Fantastiskt. Men även sorgligt när biografen tycks snylta på teatern. Och beklagligt, när det ges något fantastiskt så nära. När så många lägger ner en sådan kraft och energi, för att publiken ska få njuta. En tår, flera tårar.
Och så, förvisso: En operateater där ledningskonflikterna härskar, egon regerar och det onda sprids via dagstidningarnas artikel- och debattsidor. Det är stadens teater, men kanske gynnas den inte av att hela staden vet.
När positivt blir negativt, lagom för mycket, inget något alls, negativt positivt och för mycket lagom. Dunstar något till inget.
- den 2 september 2009 , kl 10:39
- Life
Datorer hypnotiserar, får dig att sväva bort från här och nu, vara onärvarande, alltid någon annanstans. De skapar stress, måsten, sådant som inte finns. Var är av-knappen? Av, av, av.
- den 25 juni 2009 , kl 14:38
- Life
Värme. Solsken. Blå himmel.
Det är värme inombords, inte utombords, som skänker lycka. Värme utombords är långt ifrån alltid värme inombords. När de två strålar samman, är kanske total lycka.
Jagar du något, försvinner det.
Symmetri skapar skönhet. Sägs det. Får ett ansikte att anses vackert. Säkert har det testats fram. Men vad är vackert? Finns det något som objektiv skönhet? Vem bestämmer då objektiviteten? Är det kanske majoriteten. Är majoriteten. Whatever.
- den 18 mars 2009 , kl 13:27
- Skönhet
That thing about there always being “two sides to the coin…” What if both sides are identical - are there still two sides? Does a coin invariably need to have two sides? If so, this - in its rawest form - is true:
Seeking independence manifests loneliness.
Demi Moore
Att uppleva stark samhörighet med människor man inte alls känner, ett skrå som är en främmande men välbekant, ett sätt att tänka och bejaka som man är, någonstans, i det ännu outforskade. Varifrån kommer det? Vad är denna starka känsla av att höra till det samtidigt kända och okända? Kanske ett mänskligt behov. Kanske en önskan. Kanske sanningen.
Sscchh. Var tyst. Var stilla. Var nu. Hur kan du annars höra din egen röst, förstå vad du vill, vad du känner, hitta din väg?
PAUS.
Jag behövde pausa mig. Inget rann till. Bara stopp, så. Ibland behöver annat får ta mer plats än just detta. Ibland rinner annat till, annat som behöver bejakas. Annat som är så mycket längre än dessa korta ordbitar.
Intuition. Lyhördhet. Vänlighet.
- den 26 januari 2009 , kl 14:06
- Life
Samtidigt som barnen i Gaza skälver, darrar, gråter under bombningarna av deras hemstad, sitter Sverige och roas av Lets Dance. Vi bryr oss, så länge vi orkar. När vi orkar, förfasas vi. Skräms av världens ondska. Sätter hoppet till en ny president.
Hopp är skönhet. Skönhet är förgänglig. Ofta. Inte alltid. Somligt blir vackrare med tiden. Kanske är det så. Kanske blir det.
Så är julen slut. Det grå vädret trycker återigen ner oss, pressar oss mot marken. Julljusen har hållt oss uppe, fått oss att titta uppåt. Glittrande har vi speglats mot stjärnorna. Hoppet om den kommande helgen och dess alla godheter har fått oss att springa vidare. Men sprang vi så snabbt att vi sprang förbi det goda?
- den 13 januari 2009 , kl 9:12
- Life
Ett synnerligen välskrivet och vältänkt inlägg. Ett perspektiv på då och nu, rimligt och orimligt.
- den 8 januari 2009 , kl 16:43
- Politik
Från utrikesminister Carl Bildt:
Solen går upp över det land som måhända alltför många betraktar som heligt.
Den ena partens vägran att släppa in journalister i ett konfliktområde talar. Liksom bekräftar den andra sidans bild. Bekräftar det ingen vill se, ingen vill veta.
En ung mamma på sjukhusbåren. Skadad i ett militäranfall. Hon förtvivlar, förtvinar. Hennes barn, sex månader gammalt, har dött. Barnet dog inte i anfallen. Barnet dog av hunger. När inte ens mat och vatten släpps in, när striderna inte kan upphöra ens för det humanitära, vad mer krävs för att visa världen vad människan är kapabel till? Rädsla och ondska. Girighet. I ren form. Men världen står stilla, även om den reser, reser, talar, talar.
Att Stephen King skriver väl om skrivandet. Ingen är fördomsfri.
Det allra bästa med julen: Det lugn som är överallt där människor inte är julreahysteriska. Och tiden att läsa julklappsböcker och andra böcker i lugn och ro. I år: Le Clézios “Allt är vind”. Vacker. De första två-tre sidorna en majestätisk inledning som greppar tag. En kärlek, ett behov av tillhörighet och ändå inte, som genomströmmar.
Jag saknar fortfarande Läslustan, det program som gick på TV på 80-talet. Fyra personer i fyra goa fåtöljer och en massa böcker. I en hel timme. Varför inte längre?
När vi så än en gång har firat att tiden går:
En pärla kan fiskas upp även ur den så kallade kvällspressen. Enjoy.
- den 1 januari 2009 , kl 21:50
- Konst
Missförstå mig rätt; jag älskar firande. Men att fira att ett nytt år kommer en särskild dag om året: Varför? Var det gamla så dåligt? Förväntas det nya bli så fantastiskt? Det är ett nytt år, en ny dag, en ny minut; inget annat.
Sifforna på datumen ändras varje dag. Även då börjar man om från början, går samma cirkel runt men från en annan startpunkt. Så fira varje dag: Champagne till Aktuellt klockan tjugoett! Men förvisso, då vore champagne te med mjölk, och te med mjölk kanske champagne. Allt i världen är vad det är enbart av våra associationer. Associationer kommer från lärdom och vanor. Så även nyår.
Gärna den stora glädjen i firandet, men hellre glädje varje dag än glädje bara för att året är nytt.
Något av det allra vackraste jag läst denna jul. Orden i kombination eller ensamma är människans sannaste skönhetsskapelse. Kan de någonsin förfulas, när de en gång varit vackra? Jag tror inte det. Det står vad det står. Om det kan man tycka vad man vill. Skönheten är subjektiv. För mig är den detta. Bodil Malmsten skrev i sin radioupplästa julberättelse:
Den märkvärdiga vänskapen.
Mer irrationell än kärleken, mer mystisk.
Kärleken är enkel, den söker sitt, kärleken söker vad den känner igen och i djupet av sig själv kan identifiera, kärleken dras till sig själv.
Att träffa den rätte – det är att träffa sig själv, sitt komplement.
Men vänskapen – vänskapen väljer, värderar, vänskapen vet från början att den måste vårdas för att inte dö.
En vän kan inte bedra och komma tillbaks och bli förlåten i åtrå, en vän som bedrar är ingen vän och det är Amélie, det är Paul Anton, det är en vänskap som är bättre än kärlek, det är som kärlek, det är kärlek men utan att kroppen lägger sig i.
Ett sällsynt bra inlägg i mediarapporteringsdebatten som inte är så högljudd som man skulle önska. Eftersom media granskar makthavare men knappast kan granska sig själv, är det upp till oss mediakonsumenter att granska medierna. Om möjligt ännu viktigare.
- den 16 december 2008 , kl 10:30
- Media
Den psykologiska gravitationskraften skiftar. Idag var den stark. Är den pålitlig? Dras man mer till platser där man borde vara mer, eller där man borde vara mindre? Hemma, var är det? Hur definieras det? Det finns olika hemma. Boende-hemma. Hemmahörande-känsla-hemma. Det är dit man dras. Till det riktiga, det autentiska. Hem. Var man bor är sekundärt, om ens det. Men visst borde man bo i sitt känslohem. Visst borde man.
Växter.
Inte bara i lådor.
Utan i den svartbruna fuktiga jorden.
Prunkande under blå himmel.
December.
Växer de alls, växer de långsamt.
Även den som älskar julen kan längta.
Det regnar för mycket. Är rått.
Julen förvirrad.
- den 9 december 2008 , kl 23:55
- Väder
Denna så vackra nobelföreläsning. Dessa så vackra ord om varför skrivandet, om orden, om passionen i berättandet, om alla de genialiska författare som aldrig når de stora massorna, som begränsas av sitt eget lands litenhet, dess marginella plats i världen. Hos le Clézio får de plats, ges de talan, får de kärlek. Ännu vackrare i text än i framförande. En författare är en författare är inte alltid en estradör. Nog så. Skönheten ligger i orden.
Friedrich Nietzsche wrote:
Many people are obstinate about the path once it is taken, few people about the destination.
Hence the many more failures than grand successes in the world. It is that fear of wrong.
Democracy is not a tea party, it is a passionate argument. Salman Rushdie
Varför behandlar vi det då som en eftermiddagsfika med barndomens småkakor?
- den 29 november 2008 , kl 13:35
- Samhälle
Det fria ordet är den fria världen. Men ordet måste vara fritt i bemärkelsen ohotat, okränkbart. Var och ens rättighet. Det måste skyddas, vårdas, ömt och kärleksfullt. Som sades under gårdagens seminarium med Salman Rushdie och Roberto Saviano hos Svenska Akademien: vi börjar idag ta det fria ordet för givet så till den grad att det inte är lika viktigt längre.
När det fria ordet inte ses som en fundamental rättighet som kan gå om intet, kan det också omdefinieras, begränsas, försvinna. Det fria ordet är stommen, förankringen.
Försvinner det fria ordet, försvinner också vår frihet. Den vi haft så mycket längre än många andra. Den många nu tycks ta så för given, att den inte behöver diskuteras och uppmärksammas. Men när diskussionen tystnar, när fokus flyttas, riskera vi vår existens. Även i en öppen demokrati, måste det fria ordet vårdas lika ömt som de människor som är oss nära och kära.
Kategoriserandet är osäkerhet, rädsla, sökande, och därmed behovet att hitta yttre referenspunkter för sig själv. Man lever i sin egen lilla ruta. Den avgränsar vad man är och inte är. Men det du har inom dig ska du uttrycka, det som kommer långt där inifrån. Inte det som kom från någon annan, det lät ju bra så jag hänger på och passar in. Det är bara någon annan genom dig. Vi förringar oss själva. Så onödigt, och föga intressant.
On a Monday afternoon. Och det är vacker vinter.
- den 24 november 2008 , kl 14:24
- Life
Det mest rofyllda väder, lugnande, fridskapande. De perfekta flingorna. Alltid så. Skönhet ger trygghet.
- den 21 november 2008 , kl 12:45
- Väder
Well… När vädret så drar in, kan man ju alltid ändra sig. Bara längta efter sol, strand, turqoise klart vatten med sprattlande fiskar i. Vilket är alldeles logiskt. Vi är våra egna motsatser, non?
Man väntar på ovädret, hoppas det trotsar prognoserna, drar in lite längre västerpå. Varför längtar jag så efter stormar, snö, regn, så snart chansen finns? Regn så tungt att någon där uppe tycks stå och tömma överfyllda vattenkar på vattenkar just där jag står. Inomhus, aldrig ute i stormen. Jag bunkrar upp med antioxiderande tepåsar, småljus en masse, frukt och grönt, allt för att reda ut en flerdagarsstorm, eller i alla fall en dygnsvariant.
Så besvikelsen. Stormen ställer in, uppträder någon annanstans. Jag försöker låtsas att det tjuter runt knutarna, trummar på fönsterrutorna, koncentrerar mig på bokbladen, men nej. Kraften i visualiseringen är svag, verkligheten starkare. Platsen där jag befinner mig är opåverkad. Den plats som inte berörts även om den drabbats. Den plats som är en stad som några kallar storstad; jag är inte en av dem.
En tanke: Så är det i möten mellan människor också. Alltför lätt att missa varandra, med några sekunder, några meter, några ord.
Och nej, jag hade säkert inte resonerat så här om jag upplevt Katarina, det förstår jag också. Men allas våra tankar är subjektiva, om än med vissa insitksbegränsningar.
